Le Phono-Cinéma-Théâtre de Marguerite Vrignault (Olympia-Teatern, 1^er septembre-14 octobre 1901)

Marguerite Vrignault, l'inspiratrice du Phono-Cinéma-Théâtre, après l'avoir présenté à l'Exposition Universelle de Paris et dans plusieurs villes françaises, va entreprendre plusieurs tournées européennes. Lors de ces voyages, elle est accompagnée de l'opérateur Félix Mesguich. Elle se trouve en Suède, en septembre 1901, pour présenter son spectacle. La première a lieu le 1^er septembre à l'Olympia-Teatern. Nous avons la chance d'avoir le programme complet qui a été publié par la presse.

Aftonbladet, Stockholm, 30 août 1901, p. 2.

À Stocklhom, il n'est pas question de Phono-Cinéma-Théâtre, mais d'" Odödliga Teatern ", soit " Théâtre immortel ". Le principe reste évidemment le même et les vues présentées sont toujours identiques et ont été déjà vues ailleurs et en premier lors de l'Exposition Universelle : Hamlet, Les Précieuses ridicules, L'Enfant prodigue, Vieille Chanson en crinoline par Mily Meyer, La Corrigane, Air de Roméo et Juliette, Cyrano de Bergerac, Danse directoire, Ma cousine et Danse ancienne par Cléo de Mérode. La presse va rendre compte de cette première et l'écho est très favorable comme on peut s'en rendre compte dans Venska Dagbladet :

”Den odödliga teatern”
Olympiateatern har blifvit ”den odödliga teatern”, Direktör Jacobsen är, som bekant torde vara, en seg man. Går icke en teatertrupp a Olympiateatern, försöker han med en annan – allt medan han har nagot cirkus-sällskap i perspektiv. Att döda Olympiateatern är nog ingen lätt sak. Mister den ett lif, fär den snart ett nytt. Reinkarnationens heliga lag gäller tydligen för den.
Men låtom oss tala med respekt om Olympia, sedan ”den odödliga teatern” verkligen finnes inom dess murar. Det är, som ni har låst i tidningarna, m:me Vrignaults [sic] stora création. ”Konsten skall odödliggöras”. D.v.s., att den dramatiska och lyriska konsten eller, rättare sagdt, den dramatiska och lyriska framställningen plus baletten icke skola försvinna med respektive artisters afgång från den jordiska skådebanan, utan lika fullt lefva. Sarah Bernhardt dör om fyrtio eller femtio år, sedan hon blifvit mormors mormor och kreerat ett halft dussin ingénue- och pojkroller, men hennes konst lefver. Man får allt fortfarande se och höra henne.
Huru då? Det år m:me Vrignault création… Med förlof sagdt, det är det kanske icke, ty det var mycket länge sedan man tidningarna läst om, att en kinematograf och fonograf kunde arbeta i kompani, så att man samtidigt såg och, så att såga, hörde vissa bilder. Men här i Stockholm ha vi aldrig förut skådat detta variéténummer, som när det framställes så förträffligt, som i går var fallet, är mycket roande, allra helst som bilderna hade en säregen lockelse.
Ty att få se Sarah Bernhardt utföra fäktscenen i ”Hamlet” är sannerligen mycket nöjsamt. Och huru väl är icke det hela anordnadt! Man hör rasslet från klingorna, hvilket ljud naturligtvis utföres bakom scenen, d.v.s. förhänget. Ännu roligare var att både se och höra Coquelin, Frankrikes och en af världens allra främsta skådespelare, se och höra honom i Molière’s ”De löjliga småstadsmamsellerna”, där han i egenskap af till hon herre utklädd betjänt sitter och gör sig till för damerna – ”votre oeil en tapinois”, etc. – springer och kacklar för dem, samt i själfva ”Cyrano de Bergerac”, där han utför första aktens fäktscen, medan han deklamerar balladen. Ja, det var Coquelin lifslefvande, det var hans briljanta minspel och rösten med den märkvärdigt komiska timbren, ”trumpetrösten”. Bättre kinematograf- och fonografnummer kan man icke tänka sig.
Programmet var mycket rikhaltigt. Flera utmärkta balettnummer förekommo därpå. En stor balette från ”Dansens palats” på världsutställningen i fjol var del präktigaste af dessa nummer med sin tamburinmusik. I ett annat nummer visade sig Cléo de Mérode, vacker och graciös som alltid – och som alltid med håret benadt midt i hufvudet. Af pantomimen ”Den förlorade sonen” – som vi sett här i Stockholm å Dramatiska teatern, i det att fru Linden innehade titelrollen, som hon sedan utförde i landsorten – gåfvos de tre akternas förnämsta scener. Det var Félicia Mallet, hvilken innehace unge Pierrots roll. Hon har kreerat den i Paris och sog med denna roll igenom – när hon redan var så där en fyrtio år!
En af Patisoperans sångerskor utförde en aria. Sången lät något konstig, men artistens plastik borde studeras af våra sceniska artister. Och lilla Mily Meyer -en af Paris’ operettstjärnor, en liten docka med en späd, klar röst – sjöng, klädd i krinolin, en af tidens visor och gjorde det på ett kolossalt lustigt sätt.
Det var också sörjdt för ett par rena variéténummer. Little Tich från Drury Lane i London dansade alldeles förtvifladt och fick många applåder. Det var fullkomligt illusoriskt, når de uppträdande artisterna trädde fram för att vid applåderna buga sig för publiken.
Denna var mycket talrik, både på parkett och raden. Den var delvis också mycket distinguerad. Och den tycktes finn nöje i tillställningen. Naturligtvis blir det hela något långt. ”den odödliga teatern” gör sig säkert bäst såsom en del af programmet på en förstklassig variété. Ensamt för sig blir det odödliga litet dödt.
Föreställningen inleddes med en kort föreläsning af m:me Vrignault. Hon ser snäll och välmående ut. Hon har också alla skä att vara nöjd med sin värld. Aldrig har en impressario haft det så lugnt som hon. Hor behöfver aldrig frukta för, att någon skall bryta kontraktet eller bli afundsjuk på en annan och ställa till bråk. Och adrig har en impressarie varit så mångsidig. Hon har både opera- och operettartister, dramatiska konstnärer och konstnärinnor, dansörer och dansöser. Det är icke utan, att hon kan täfla med direktör Ranft.

---

Venska Dagbladet, Stockholm, 2 september 1901, 3.

Il s'agit bien sûr d'une nouveauté à Stockholm et la réaction peut évidemment se comprendre. Le journaliste détaille un certain nombre de vues du programme. On y trouve aussi Little Tich qui constitue en réalité un numéro qui est glissé vers le milieu du spectacle, faisant office de pause. La description qui est faite d'En stor balette semble faire référence - les tambourins - à Terpsichore. On ignore précisément le moment à partir duquel le spectacle prend fin. Il semble par quelques entrefilets que Marguerite Vrignault pense pousser jusqu'à Göteborg, mais en l'absence de salle disponible, l'" Odödliga Teatern " va reprendre ses projections à paritr du 7 octobre et pour une semaine à l'Olympia :

Den odödliga teatern. Då m:me Vrignault först i slutet af denna månad skall visa sina föreställningar i Ryssland, hade hon ämnat gifva föreställningar i Göteborg till dess. Men som m:me Vrignault ej kunnat för tillfället erhålla lämplig lokal i Göteborg kommer hon att gifva ännu en veckas föreställningar i Olympiateatern härstädes med början om måndag den 7 dennes.

---

Svenska Dagbladet, 4 Oktober 1901, 4

Un dernier article - à caractère plus technique qu'informatif - d'une longue inaccoutumée, est publié le 12 octobre dans Lördagen. Puis plus rien... Le projet de se rendre en Russie a-t-il abouti ? Nous n'en savons rien. En février 1902, elle est à Vienne, en Autriche-Hongrie).